Hypnotiserad av Altro Canto, SYNC på Operan

I helgen hade jag glädjen att gå på Operan med min dotter och se Altro Canto och SYNC. Roligt att hon nu är så stor att vi kan göra något sånt tillsammans. Det var lite långt för hennes del (hon är 8 år) men jag bara njöööt. Jag var kulturellt utsvulten efter att ha varit hemma med fyra sjuka barn i en vecka och rejält mosad metalt av all gråt och feber så detta var verkligen något jag behövde.

Altro Canto var hypnotiserande! Först var jag lite tveksam några minuter, men sen var jag fast. Det var en blandning av manliga och kvinnliga dansare och även om kläderna också var det så var de inte något man direkt kunde se enbart på det. Vad man traditionellt sett skulle säga var kvinnligt/manligt bars blandat av alla dansarna. Och en lång period var bara män som dansade tillsammans (i annars "traditionella" par) vilket var något jag önskade att min son kunde fått se. Att det i låga åldrar är en oerhörd övervikt med flickor som dansar är synd. Men att här få se könsrollerna suddas ut i både koreografi och kostym var ljuvligt tycker jag. Kostym stod för övrigt Karl Lagerfeldt för!

SYNC var motsatsen till ovan. Smala, nätta dansöser i röda dräkter och muskulösa män med mer fysisk koreografi i kontrast till de mer trippande kvinnliga. Tyckte verkligen om den föreställningen också, men kunde inte låta bli att finnas kvar i tänket kring jämlikhet och könsstereotyper efter Altro Canto. Som förälder till både pojkar och flickor med en stark önskan om att uppfostra dem jämlikt så har man väl dessa tentakler ute. Och i synnerhet då en av sönerna dansar.

Glad över att ha sett föreställningen och tankat lite ny energi för att gräva ner mig i feberträsket hemma igen. Hoppas det inte dröjer länge tills sjukdomarna lämnar hemmet och jag åter kan få möjlighet till underbar dans.

Bilden är från Operans hemsida där du kan läsa om föreställningen och boka biljetter.

Trailer för Huset är fullt av hundar på SVT

Trailern min dotter var så glad över att få vara med att göra är nu klar. Har fått två versioner. Hoppas nu att programmet är bra också...

Boy

"Boy" är en film som får mig att fundera över de vuxnas roll i barnens liv. Som förälder tycker jag alltid man är orolig och har dåligt samvete - man vill ge barnen MER, av allt. Mer kärlek, mer tid, mer näring, mer lycka, mer kunskap, mer mer mer. Så länge man finns där för barnen och gör sitt bästa så får man väl hoppas att detta räcker en bra bit på väg.

I "Boy" förflyttas vi till Nya Zeeland och året är 1984. Vi träffar här pojken Boy (James Rolleston) och hans lillebror Rocky (Te Aho Eketone Whitu), två killar som man inte kan låta bli att tycka om. Rocky som är övertygad om sina superkrafter och Boy som har två idoler i sitt liv: Michael Jackson och sin pappa. Pappan är dock för tillfället lika onåbar som superstjärnan, han sitter i fängelse.

Boy längtar efter sin pappa och tänker på honom som en hjälte. Att han inte lever upp till det är väl inte särskilt svårt att räkna ut. Lite förutsägbar är onekligen filmen men det kan man leva med. Brödernas starka band, att i slutändan välja "rätt" och att förlika sig med det faktum att förväntningarna kanske inte stämde överens med verkligheten är nog så gott. Och det är där vi kommer tillbaka till min inledning om de vuxnas roll. Dessa två bröder lever tillsammans med sina små kusiner hos sin farmor och lämnas ensamma av henne en tid och det blir då Boy som tar hand om de andra barnen. Men de hjälps åt på ett mycket fint sätt, allt fungerar bra med mat, disk, läggning mm. Tills pappan dyker upp, då kraschar allt. Den fina harmoni de små barnen lyckats med att skapa själva slås sönder av pappans festande och inte alls så sunda vanor. Detta skildras charmigt, roligt och känsligt. Och det är mitt i allt detta kaos pappan drar med sig som man undrar om en dålig förälder verkligen är bättre än ingen förälder? Men vart går då gränsen för en dålig förälder? Förhoppningsvis gör väl föräldern sitt bästa? I detta fall prioriterar pappan marijuana, alkohol och sitt coola gäng (två andra loosers) framför sina söner. Med detta sagt menar jag självfallet inte att jag tycker att barn ska växa upp utan föräldrar eller vuxna men slås av hur fel det kan bli när en förebild beter sig illa. Farmodern är tydligen ett mycket bättre alternativ i detta fall.

Filmen är en väldigt öm, charmig och även humoristisk skildring av denna lilla familj. Det är dessa känslor som verkligen lyfter filmen. Och Boys idoldyrkan till den store Michael Jackson ger regissören Taika Waitit (som även spelar pappan) möjlighet till en väldigt rolig avslutning. Där jag inte kan låta bli att tänka på allas vår egen film-Michael Ronny Svensson. :)

TV7 blir TNT7

Så går man här och är föräldraledig i godan ro. (Eller, är i alla fall hemma, med tre sjuka barn.) Och läser att de andra på jobbet hur som helst sliter hårt och nylanserar TV7 som nu blir TNT7. Känns onekligen lite konstigt att gå här hemma och läsa om det på internet. Önskar såklart alla kollegor lycka till. Och ni andra kan se nya grafiken här.

Häst och vagn istället för bil

När jag var ute och gick med barnen och vi passerade förbi Sandrews kontor som har en trevlig restaurang i anslutning till sitt kontor så fick barnen gissa vad denna lokal en gång i tiden varit till för. Ingen av dem gissade rätt och när jag berättade att den ursprungligen byggdes som stall blev de mycket förvånade. Samtalet ledde då in på hur det en gång i tiden kan ha sett ut i stan och hur man färdades mm. Väldigt intressant att det inte var med bil, det är svårt att tänka sig att det var med häst...

Det roligaste med samtalet var för mig den avslutande kommentaren från sonen gällande hur annorlunda det var förr i tiden - med häst och allt: "så var det nog när pappa var liten". :)

He he, så gammal är han ju inte riktigt... Gulligt dock om barns tidsperspektiv.

Såg det ut såhär när min make var barn...? ;) (Hittade bilden när jag googlade efter häst och vagn från förr...)

Huset fullt av hundar

Torsdagen i förra veckan var enligt min dotter den bästa dagen i hennes liv. Hon var då med och spelade in trailern för programmet Huset är fullt av hundar för SVT. När vi kom dit visste vi inte mer än att det var ett hundprogram som skulle börja gå och då min dotter är extremt förtjust i hundar så var detta stora lyckan för henne att vara med på. Fick förstås lite info där om vad det handlade om och jag tyckte det jag fick höra lät bra. Man skulle med hjälp av detta program visa att man inte alltid behöver köpa en valp utan att det finns många fördelar med att köpa en äldre hund och även se på hundars olika egenskaper. Olika hundraser passar onekligen olika bra med olika familjekonstellationer. Gillar/gillar inte barn etc. Alltså visa på vilka hundraser som kan passa och hjälpa till att hitta familjer till vuxna hundar. Låter ju toppen.

Nu ikväll gick jag in på SVTs hemsida för att kolla mer om programmet och blir lite orolig. Det verkar som att jag har missat en debatt här. Hundar som far illa och röstas bort mm. Något sånt vill man såklart inte vara del av. Men enligt SKK så ska man visst inte vara så orolig. Man får verkligen hoppas att det blir till något gott, att man med hjälp av detta kan hitta nya, fina familjer till dessa hundar.

Tävling!

Jag har fått tips om att vara med och tävla om presentkort från Littlefairies och det vill man ju såklart. :) Gör det du oxå! Gå till Swedish Housewifes blogg för instruktioner om hur du gör.

Vi är i extremt stort behov av att göra i ordning på barnens rum som var väldigt slitet redan när vi flyttade in i lägenheten, så jag är onekligen sugen på inredningsdelen och särskilt Wallies rymddekoration.

Nu är det bara att hålla tummarna.

Semlor i stora lass

Igår fyllde minstingen 9 månader och som vanligt firar vi månadsdagen med lite kalas. Inte med tårta denna gång dock utan med semlor (mjölk- och äggfria förstås). Jag bakade bullarna enligt gammalt hederligt recept. Har bara bytt ut till mjölkfritt smör och använt havremjölk.

Fyllningen gjorde jag med lika stora delar mandelmassa och inkråm och rörde ihop med havremjölk till lagom konsistens.

Det farliga med att baka semlor själv är ju att det blir så många, överätande är snarare regel än undantag. Gott och trevligt var det i alla fall, även om det kanske blev lite mycket. ;)

Sen kan man ju fråga sig var tiden tar vägen. När till och med syskonen tycker att hon "föddes nästan igår" så är det läskigt. Och nu är hon 9 månader...

Födelsedagsbarnet!

Eftersom vi inte hade tårta denna månadsdag så fick garneringen bli en bokstav+siffra per semla.

Havregurt tillbaka!

Fick precis ett mycket glädjande mail från Oatly som berättar att deras Havregurt börjar säljas igen nästa vecka. För veganer med soya-allergi var denna produkt en oerhört glad nyhet men som sedan drogs tillbaka snabbt pga att den visade sig innehålla mjökprotein. Men nu kommer den alltså igen och denna gång garanterat mjölkfri. Börjar enligt deras info att säljas vecka 8.

Vad man behöver som vuxen

Barn har verkligen sköna funderingar ibland. När jag var ute med äldsta dottern (8 år) här om dan och vi gick förbi ett hotell undrade hon om vi inte kunde bo på hotell ett tag. Helt onödigt eftersom vi har ett hem påpekade jag, även om det såklart kan vara mysigt att göra det nån gång men självfallet inte som ett permanent boende. Hon undrade varför och jag angav då pengar som en orsak. Snabbt svarade hon då att hon kunde betala. Hon har ett sparkonto hon sätter in alla pengar hon får/tjänar och undarde om de räckte till en soffa. Ja, svarade jag, vad det nu hade med saken att göra? Jo, bara hon kan köpa en soffa, och förresten, en tv och en hund oxå, sen behöver hon inget mer. Då har hon allt man kan behöva, resten kunde jag få till hotellvistelse.

Tack så mycket, skönt att det inte är mer än de tre sakerna man behöver när man flyttar hemifrån... ;)

Strippa, kung och rymdhäxor

Veckans kulturkonsumtion har hittills varit en blandning av två bra biobesök samt en konsert.

Det började med biobesök på Bio Rio, Welcome to the Rileys, som jag tyckte förvånansvärt mycket om. En film om en man som ska hjälpa en strippa låter inte extatiskt, rädd att det bara skulle vara klyschor, men det artade sig bra. Tack vare karaktärerna i filmen, det medelålders paret som inte har det särskilt bra i sitt äktenskap efter förlusten av sin dotter, samt Mallory (Kristen Steward) som den 16-åriga strippan.

När mannen Doug Riley (James Gandolfini) reser iväg i jobb och där träffar på Mallory bestämmer han sig för att istället ägna sin tid åt att hjälpa henne till ett förhoppningsvis bättre liv, i en fåfäng idé om att det ska stilla sorgen efter dottern kan man anta. Han meddelar helt sonika sin fru Lois (Melissa Leo) detta vilket får följden att hon äntligen lämnar husets trygga vrå efter många år. Det är detta som jag tycker är en av de starkaste delarna i filmen. Det stora kärleken mellan makarna Rileys, som nånstans alltså ändå finns kvar långt där inne. Att se dem återförenas förmedlar verkligen den längtan de båda haft efter varandra.

Lite pretto blir det ändå när mamman utan att känna denna strippa direkt hjälper henne med "kvinnliga" besvär och går och handlar underkläder som Doug snällt betalar känns lite sådär. Gulligt, och det är väl denna lilla kärnfamilj som de alla tre egentligen längtar efter men som känns väldigt avlägsen. Både för dem och oss som ser filmen.

En sevärd film med inte alltför många överraskningar.

Biobesök nummer två blev The King's Speech. Tyvärr på Filmstaden Söder där jag inte är så förtjust att gå pga den sorgligt otrevliga personal som brukar vara där. Men filmen var väl värd det! Efter att ha läst om den, och ingen kan väl heller missat Oscarnomineringarna som regnat över den, så ville jag såklart se den även om jag inte vågade tro att den skulle vara så mycket mer än en tråkig film om en stammande kung. Låter inte alltför underhållande. Men så fel! Den är inte tråkig, tvärtom kom jag på mig att skratta en hel del under filmen och det var väl knappast vad jag väntat mig. Och inte heller att jag skulle ha svårt att hålla tillbaka tårarna. Många olika känslosvängningar alltså. Att få se Kung Goerge VI (Colin Firth) kämpa med sitt tal tillsammans med hans blivande vän Lionel Louge (Geoffrey Rush) var en anmärkningsvärt underhållande och gripande resa. Och detta kryddades synnerligen väl av Drottning Elizabeth (Helena Bonham Carter) som spelar en kärleksfull fru som bjuder på syrliga kommentarer och stöttar sin make väl i hans väg fram till kung - och hans tal.

Se denna film! Den är som sagt mycket sevärd med starka känslor, en glad överraskning.

Efter två biobesök var det trevligt att idag besöka Stockholms Konserthus där det bjöds på Rymdhäxorna. En föreställning om tre stycken rymdhäxor som behöver hjälp att rädda polstjärnan. Underhållande och även med liten liten möjlighet för barnen att lära sig känna igen instrument när de ska starta rymdskeppet konserthuset har förvandlats till. Då ska de olika instrumenten starta och barnen får sin lilla genomgång av violiner, cello etc. Häxorna aktiverar publiken och underhåller lite lätt under musikstyckena som är sammansatt som en teater där målet alltså är popstjärnan. Det hela avslutas med allsång och jag måste säga att det faktiskt var rätt häftigt med en nästan fullsatt konserthus som sjunger tillsammans ackompanjerade av Kungliga Filharmonikerna. Dirigent var Joachim Gustavsson.

Jag tycker musikupplevelsen helt ok, det började väldigt bra, men blev något tråkigare på slutet när det kändes som att fokus låg på häxornas kämpan för att nå stjärnan snarare än musiken vilket jag tycker var synd. Och häxorna hoppas jag kan hitta en koreograf på polstjärnan. Det skulle sannerligen behövas.

Tre dagar med tre trevliga saker. Det tackar man för. :)

Pengar in & nöjd kund eller noll in & missnöjd kund?

Att tjäna pengar och få en nöjd kund eller bli utan pengar och få missnöjd kund, vilket verkar bäst?

För mig är såklart svaret inte särskilt svårt. Det känns inte som att man behöver vara något större geni för att räkna ut att cash in är bättre än inga pengar in. Och en nöjd kund som sprider detta vidare brukar väl vara bra mycket bättre än en sur som ber sin omgivning akta sig för företaget i fråga.

Jag tänkte boka mig och minstingen på babysim. Tyvärr hade kursen redan hunnit börja men den var inte fullbokad. Vilken tur för oss! Då kunde alltså vi börja ändå? "Javisst, välkomna, inga problem" fick vi till svar. Men vi skulle få betala för hela kursen ändå, inget avdrag kunde beviljas. Om kursen är väldigt lång så skulle jag möjligen kunna tänka mig att gå med på det, men här handlade det om sju gånger och priset knappt 200 kronor per gång. Det är rätt mycket pengar för en stackars föräldraledig att punga ut med. Att då inte få nyttja alla gånger av bara totalt sju känns helt horribelt. Att slänga bort flera hundra på de tillfällen som redan har varit innan är ju helt absurt.

För mig är det hur lätt som helst. Jag hade såklart erbjudit personen att vara med till det pris som kvarstår, och på köpet få en nöjd kund som förhoppningsvis återkommer och till och med kanske kan få med sig nån mer att börja? Men Vattenhuset valde att hellre tacka nej till de ca 1 000 kronor de kunde få av mig och dessutom göra mig väldigt besviken.

Detta är en principsak för mig. Jag tänker inte betala för badtillfällen som redan varit. Är jag snål då eller? Jag förnedrade mig till och med genom att BE att få betala och börja där, men "bara" betala för de tillfällen som var kvar. En självklarhet tycker jag, men nej, det fick jag inte. Så inget babysim för oss. :(

Någon som har tips på bra babysim?

Spenatlasagne

Spenatlasagne - en klassiker! Enkelt att göra, nyttigt och gott.

Ingredienser:

12 lasagneplattor

olja

1 gul lök

1 vitlöksklyfta

ca 300 g spenat

1 burk krossade tomater

1 buljongtärning

salt

svartpeppar

1 krm muskotnöt

6 dl havremjölk

3 msk idealmjöl

2 msk smör

ca 1 msk b-jäst

riven ost (någon sort du gillar, jag brukar använda ngn från Cheezly)

Skala och hacka lök och vitlök. Fräs i olja tillsammans med spenaten. Tillsätt sedan krossade tomater, buljongtärning och kryddor, låt småputtra ca 10 min.

Gör den vita såsen. Vispa ner mjölet i mjölken, lägg i smöret och låt koka upp och sedan sjuda samtidigt som den andra såsen gör det. Salta och peppra. Rör i b-jästen precis innan du tar den från spisen.

Varva sedan spenat/tomatsåsen, den vita såsen och lasagneplattor i en smord form. Avsluta med vita såsen överst. Strö över riven ost och in i ugnen, 225°C i ca 25 - 30 min.

Servera gärna med något c-vitaminrikt till för att ta tillvara på järnet maximalt, tex vitkålsallad, paprika eller varför inte ta lite kiwi och jordgubbar till efterrätt?

Smaklig måltid!

Burlesque

Igår var jag och lillsnurpan på barnvagnsbio. Förstås inte samma filmupplevelse som en "vanlig" biovisning, men mycket uppskattat av mig ändå eftersom det inte direkt blir några biobesök annars. Det SF hade valt ut åt oss föräldralediga denna vecka var Burlesque.

Det jag läst om filmen innan var knappast smickrande och en film med Christina Aguilera låter ärligt talat inte så lockande. Jag är dock lite svag för musikaler så av den anledningen så tänkte jag att jag nog skulle stå ut. Det gjorde jag också, men inte så väldigt mycket mer. Dans och sång var väl hyfsat underhållande, men absolut inte så bra som man kunde önskat. Men jämfört med handlingen i övrigt, och Aguileras fjomsande, så var det toppnivå.

Att Ali (Aguilera) först framstår som en oerhört reko tjej som är den justaste du kan hitta och målmedveten som sjutton - ska minsann klara sig själv, till att drälla runt och kräva övertagandet av lägenhetsinnehavarens sovrum, var en snabb och konstig vändning då hon i övrigt gav sken av att fortsätta vara den bussiga tjejen. Som Sean (Stanley Tucci) säger; "hon är fin även på insidan". Ja, tänk va?!

Att ägarinnan Tess (Cher) ber sin gamla vapendragare Nikki (Kristen Bell) att gå hem när hon är onykter kan jag inte låta bli att gilla. Alltför ofta framstår alkohol som så oerhört kul och bra, men här är det alltså inte ok. Tills problemen blir för jobbiga för Tess själv. Då behövs inte ens glas, då är det halsa direkt ur flaskan som gäller... Filmen sa emot sig själv gång på gång.

Nä, någon större upplevelse var den knappast. Jag gillade dock verkligen Sean som spelade Tess gayvän. Men det största var nog när Cher sjöng. Hur hon lyckas göra det med sitt stelopererade ansiktet är en gåta. Otroligt.