Maten och lidandet. Och snart utrotad...

I går fick jag en liten stund över i vårt påskbesök hos min kära mor och öppnade DN. Efter bara ett par sidor kom jag till ledaren av Ann Brynolf som verkligen fick mig att må illa. Många med mig gissar jag, då de flesta jag känner äcklas mer eller mindre av tanken att äta levande djur. Jag har varit vegetarian större delen av mitt liv och tänker inte gå in något närmare på vad jag tycker om saken utan det som upprörde mig mest var meningen "Äta levande ål – hur kommer någon ens på tanken?" Det undrar jag också. Hur kan man komma på tanken? Jag undrar hur man ens kan äta ål överhuvudtaget. Levande eller död. Varför är det inte bara förbjudet?

Den som känner för att äta ål kan väl först ta och läsa boken Tyst hav av Isabella Lövin. Berätta sedan hur sugen du är på att äta ål.